Jag är ju mamma till en pytte tjej och jag tänkte att jag skulle berätta för er om när hon föddes.
Hela graviditeten med Vilja var otursförföljd med massor av sjukdomar. Jag fick bl.a. fladder( en slags flimmer) och fick äta waran, jag blödde lite då och då, fick nässelutslag, stukade foten, blev sjuk i influensa och bihåleinflammation, så när jag vaknade upp mitt i natten den 3 mars så blev jag inte så chockad och förvånad som jag kanske borde ha blivit. jag kände att det var blött i sängen så jag gick ut till badrummet där jag såg att trosorna var helt blodiga. Jag sa nog inte ens Davids namn så högt men han som brukar sova så djupt for upp. jag hade precis varit hos barnmorskan så jag visste att jag var i vecka 24+4. Ringde förlossningen där de sa åt mig att ringa enn ambulans och det var första gången i mitt liv som jag ringde 112 och begärde en ambulans åt mig själv. Hoppades att blödningen berodde på waranet och att det inte var något "farligt" som blödde för det hade slutat blöda när ambulansen kom.
David och Ella åkte efter i bilen in till förlossningen där de gjorde ultraljud på mig, vet inte om de såg redan då att jag hade en reva i moderkakan eller om det var först dan därefter men det var det som hade orsakat blödningen.
Dagen som kom förflyttades jag till special bb men på kvällen började jag störtblöda så iväg till förlossningen igen. Det kanske var den natten eller den första kommer inte ihåg som jag träffade Ingela för första men inte sista gången. Hon är barnläkare och jobbar på neonatalen och hon förklarade saker men allt jag hörde var om bebisen föds innan vecka 25 måste hon verkligen visa att hon vill leva men i vecka 25 och framåt räknas det som en bebis och då gör de allt för att rädda barnet.
Under hela tiden så sparkade hon och levde rövare i magen så jag visste att hon var/är ett livligt barn och under ett av ultraljuden fick jag reda på att det var en tjej.
Fick åka tillbaka till special bb nån dag efter och låg där till vecka 25+4 då vattnet gick på kvällen den 10 mars. Iväg till förlossningen och dropp för att stoppa eventuella värkar. Fick kortison sprutor som jag blev blossande röd om kinderna av för att skynda på lugnmognaden hos min bebis. På kvällen den 11 mars 2009 vid åtta tiden började jag känna värkar och bad dem sätta på övervaket men de såg inga värkar, men när jag började klaga på tryck bakåt ryggen till skickade barnmorskan efter doktor Erik som kollade med ultralud och såg att hon låg med stjärten först. Sen gjorde han en undersökning och det fick fart på dem för det visade sig att en fot hade kommit ut. Urakut kejsarsnitt nästa, David som lämnat Ella hos mormor och morfar hann precis in i operationssalen för att säga hej innan jag sövdes. Tur att jag sov för det var svårt att få ut henne då hon fastnat med huvudet i min konstigt formade livmoder så läkarna fick jobba med henne i 10 minuter innan hon kvickande till helt står det i min journal. Det första jag tänkte när jagg vaknade var jag lever, lever min bebis. david kom rätt så snabbt efter att jag vaknat och visade bilder på nåt väldigt litet och rött. Jag kunde inte riktigt fatta att det var vår bebis. Hon vägde 725 gram men troligtvis mindre och var 32 cm lång, men hade en livs Vilja som var enorm stor som tur var!
Hela graviditeten med Vilja var otursförföljd med massor av sjukdomar. Jag fick bl.a. fladder( en slags flimmer) och fick äta waran, jag blödde lite då och då, fick nässelutslag, stukade foten, blev sjuk i influensa och bihåleinflammation, så när jag vaknade upp mitt i natten den 3 mars så blev jag inte så chockad och förvånad som jag kanske borde ha blivit. jag kände att det var blött i sängen så jag gick ut till badrummet där jag såg att trosorna var helt blodiga. Jag sa nog inte ens Davids namn så högt men han som brukar sova så djupt for upp. jag hade precis varit hos barnmorskan så jag visste att jag var i vecka 24+4. Ringde förlossningen där de sa åt mig att ringa enn ambulans och det var första gången i mitt liv som jag ringde 112 och begärde en ambulans åt mig själv. Hoppades att blödningen berodde på waranet och att det inte var något "farligt" som blödde för det hade slutat blöda när ambulansen kom.
David och Ella åkte efter i bilen in till förlossningen där de gjorde ultraljud på mig, vet inte om de såg redan då att jag hade en reva i moderkakan eller om det var först dan därefter men det var det som hade orsakat blödningen.
Dagen som kom förflyttades jag till special bb men på kvällen började jag störtblöda så iväg till förlossningen igen. Det kanske var den natten eller den första kommer inte ihåg som jag träffade Ingela för första men inte sista gången. Hon är barnläkare och jobbar på neonatalen och hon förklarade saker men allt jag hörde var om bebisen föds innan vecka 25 måste hon verkligen visa att hon vill leva men i vecka 25 och framåt räknas det som en bebis och då gör de allt för att rädda barnet.
Under hela tiden så sparkade hon och levde rövare i magen så jag visste att hon var/är ett livligt barn och under ett av ultraljuden fick jag reda på att det var en tjej.
Fick åka tillbaka till special bb nån dag efter och låg där till vecka 25+4 då vattnet gick på kvällen den 10 mars. Iväg till förlossningen och dropp för att stoppa eventuella värkar. Fick kortison sprutor som jag blev blossande röd om kinderna av för att skynda på lugnmognaden hos min bebis. På kvällen den 11 mars 2009 vid åtta tiden började jag känna värkar och bad dem sätta på övervaket men de såg inga värkar, men när jag började klaga på tryck bakåt ryggen till skickade barnmorskan efter doktor Erik som kollade med ultralud och såg att hon låg med stjärten först. Sen gjorde han en undersökning och det fick fart på dem för det visade sig att en fot hade kommit ut. Urakut kejsarsnitt nästa, David som lämnat Ella hos mormor och morfar hann precis in i operationssalen för att säga hej innan jag sövdes. Tur att jag sov för det var svårt att få ut henne då hon fastnat med huvudet i min konstigt formade livmoder så läkarna fick jobba med henne i 10 minuter innan hon kvickande till helt står det i min journal. Det första jag tänkte när jagg vaknade var jag lever, lever min bebis. david kom rätt så snabbt efter att jag vaknat och visade bilder på nåt väldigt litet och rött. Jag kunde inte riktigt fatta att det var vår bebis. Hon vägde 725 gram men troligtvis mindre och var 32 cm lång, men hade en livs Vilja som var enorm stor som tur var!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar